I Del 2. Hjärnans funktion och anatomi finns kapitlen Schizofreni/Historik och Psykologi/Psykoanalys

Här kommer en del av den Psykodynamiska teori som haft stort inflytande i psykoterapeutisk behandling under 1900-talet att beskrivas och f f a beskrivs min erfarnehet av hur den bedrevs i praktiken i slutet av 1900-talet. Texten är under utveckling.

Den psykodynamiska läran ligger nära i historisk tid, dominerade under 1900-talet och praktiseras fortfarande inom den psykiatriska vården på sina håll men blir allt mer marginaliserad. (Först senare decennier fick vi mer vetenskapligt underbyggda metoder som kognitiv beteendeterapi inflytande och dominerar nu).

Detta är personliga iakttagelser efter att ha under en tidsperiod om tio år (1987-1997) ha arbetat heltid eller deltid/vikarierat på institutioner med psykoanalytisk inriktning, det var instutioner med heldygnsvård, ungdomar kunde vara inlagda i flera år mellan 16-21 år ålder. I det här stycket ger jag min bild av de metoder som praktiserades på psykodynamiska behandlingshem i slutet på 1900-talet. Erfarenheter jag alltså gjorde som personal.

Psykodynamiskt inriktade behandlingshem var för barn och ungdomar som bokstavligen benämndes som "tidigt psykiskt störda ungdomar". De antogs tidigt i livet ha haft så omfattande störningar i relationer med sina närmaste vårdgivare att de blivit psykiskt sjuka.

För att sätta de dåvarande psykodynamiska ideerna och behandlingsmetoderna i ett sammanhang var tidsandan influerad av Barbro Sandins arbete på Säter, och Margit Norells då pågående arbete som handledare för teamet kring Thomas Quick, också på Säter. Ett slutet teamarbete som nådde sin kulmen 2001 då Thomas Quicks (nuvarande namn Sture Bergwall) ”bekännelser” av falska inplanterade minnen under många års terapisamtal på Säter ledde till att han  år 2001 på falska grunder dömdes för mord i  åtta fall. Han frikändes senare från dem alla. (Se boken: Mannen som slutade ljuga : berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick, av Dan Josefsson)

Tillsammans ingick polis, terapeuter, läkare, vittnespsykolog och t o m åklagare en ohelig allians, de utgjorde ett team kring Thomas Quick som i övrigt var isolerad från omvärlden. De fick honom att "minnas" och erkänna makabra fantasier som rituellamord, kannibalism av döda foster (bl a att hans föräldrar tvingat honom att vid fyra års ålder äta likdelar av sin dödfödde lillebror) och "naturligtvis" att han varit utsatt för incest. (Väldigt mycket förklarades med incest eller åtminstone misstankar om incest under 1980- 0ch 90 talen.)

Gruppen på Säter hade regelbunden handledning av en viss person. Margit Norell som bildade den svenska föreningen för Holistisk psykoterapi och analys var handledare och åt flera, terapeuter, psykologer och läkare kring Thomas Quick.  Även Sven Å Christianson som anlitades som minnesexpert under mordutredningarna gick i handledning och egen psykoterapi hos Margit Norell samtidigt som han deltog i mordutredningarna mot Thomas Quick. (Kuriosa; under psykologutbildningen på Stockholms universitet 1996-2000 hade vi Sven Å Christianson som lärare på vissa kurser. Det var jätttespännande att få höra inside information från hans banbrytande arbete med Qucik. Sympatisk som lärare, han engagerade sig verkligen i oss studenter och vi beundrade honom. Synd att han aldrig kunde erkänna att de gått vilse i sina teorier. Och vilken skada det åsamkat anhöriga till både offer och påstådda förövare, det var ju faktiskt en rättsskandal.)

Läkaren Bengt Malmgren sammanfattar en god slutsats när han skriver: "Vad som skedde i Margit Norells grupp, och i terapin med Sture Bergwall var inte att man studerade psyket och utifrån det förfinade sin teori, utan att man hade en teori från början, och genom manipulation och suggestiv behandling försökte anpassa patienten till teorin."

Varför nämner jag detta? Jo för att det första behandlingshemmet, Kransen som jag arbetade på som trädgårdsarbetare inom miljöterpi,  det låg på en halvö i Mälaren och använde liknande metoder. Personalens huvudhandledare Marianne Notini var rektor för den svenska föreningen för Holistisk psykoterapi och analys åren 1980-87 (Jag började arbeta där 1987). Detta var alltså ideer av samma anda som de som "behandlat" Thomas Quick. Jag jämför inte Marianne Notini med Margti Norell, de var från samma skola men hade olika profiler. Marianne var en karismatisk person som förde respekt med sig. Också eftertänksam och reflekterade. Jag upplevde henne som mottaglig för idéer och nyfiken på andra perspektiv. T o m något så främmande för den tiden och platsen som neuropsykiatriska diagnoser som Asperger. Kransen var stockholms läns flaggskeppsinstitution, de låg i framkant och influerade andra behandlingshem inom området. 

 I texten nedan har jag slagit ihop erfarenheter från flera olika behandlingshem för att inte röja någons identitet.

Det handlade mycket mer om att ha den rätta tron än att veta, dvs hålla sig till fakta. Sexuella övergrepp i barndomen troddes kunna förlara det mesta,  patienter kunde med hjälp av den psykodynamiska terapin återkalla bortträngda barndomsminnen av sexuella övergrepp. Vilka när de kom i ljuset kunde bearbetas med olika metoder, bl a konfrontation med förövarna, dvs i de flesta fall föräldrarna.

Hur tänkte man sig då reparera tidiga störningar? Man använde sig även av regression som metod. Tanken var att patienten skulle regrediera till tidiga barndomsår (som vi faktiskt inte ens har minnen av). 

Receptet var att återskapa den tidiga barndomens relationer och spela upp dem med ställföreträdande föräldrar, dvs behandlingspersonal kompetenta att guida relationerna och på så vis förhoppningsvis  erhålla läkning, -ett bättre resultat i psykiskt mående och relationer.  

Metoden ledde tyvärr till passivitet, flera av ungdomarna låg i sängen på sina rum stor del av dygnet. De aktiverades inte nämnvärt, förlorade kontakt med jämåriga och viktiga skolår.

Delvis kan man ha förlorat momentum i behandlingen p g a  av bristande kontinuitet. Det var ett problem när man jobbade med regression där patienten görs beroende av sin behandlare som går in som rollmodell/företrädande förälder ( typ primärobjekt).

Personalen har reglerad arbetstid, varav kanske hälften av tiden gick till aktiv interaktion med patienten,  ca 20 tim i veckan som bäst. (Resten av arbetstiden gick delvis till resa till och från arbetsplatsen om den låg avsides, handledning, möten och kontorstid. Plus semsteruppehåll). Undomarna bodde på hemmet alla dagar i veckan, alla månader om året i ett antal år. Vad skulle de fördriva tiden med däremellan? Det kom pedagoger som gav viss skolundervisning men blev några förlorade (skol)år för ungdomarna.

De pykodynamiskt inriktade behandlingshemmen var för de som bokstavligen kallades för "tidigt psykiskt störda ungdomar". De som antogs att tidigt i livet ha haft så omfattande störningar i relationer med sina närmaste vårdgivare att de blivit psykiskt sjuka. Föräldrarna var delaktiga i behandlignen, bl a genom familjeterapi. Att föräldrar ställde upp på allt detta; möten, terapisessioner, familjeterapi och "tog på sig skulden" för sina barns tillstånd och mående säger en del om deras kärlek till sina barn.

De ungdomar som behandlades är nu vuxna och deras föräldrar och även behandlarna börjar bli gamla. Jag skulle gärna höra vittnesmål från dem själva. Det ligger så nära tillbaka i tiden att det är intressant att veta hur ovetenskapligt behandlingen bedrevs i Sverige tills helt nyligen. Och vad den resulterade i, jag har inte hittat några vetanskapliga uppföljningar eller rapporter.

Jag såg viljan hos behandlingspersonalen att utifrån sin egen förståelse av verkligheten och övertygelse hjälpa andra. Dominanta (dogmatiska) trender inom psykiatrin resulterade i behandlingsmetoder som inte tog hänsyn till den stora individuella spridningen i hur människor fungerar. Alla avvikelser och problem hade sitt ursprung och orsak i att de tidiga relationerna gått fel, varit bristfälliga. Det deklarerades oförblommerat att tidiga psykiska störningar var orsaken till ungdomarna psykiska problem, utifrån det skulle behandlingen utformas. Man hade ofta misstankar om incest.

Till personalen, institutionernas och metodernas försvar var detta den tidens rådande praktik. Det fanns en ärlig vilja att hjälpa ungdomarna, man trodde på det man gjorde och från samhällets sida tillsköts ekonomiska medel, personaltäthet och lokaler fick

kosta vad det kosta ville.

Men i kontrast till de vackra miljöerna (se infogad screendump från den fiktiva TV-serien Himmelstal) var den psykodynamiska behandlingen inte vetenskaplig underbyggd. De behandlingshem som låg vackert i naturen var isolerade från omgivningen, svåra att ta sig till och från. Det ökade isoleringen från omvärlden. Men OBS, det var inte fråga om tvångsvård eller inlåsning som i TV-serien.

Bland de mer udda inslagen var att familjerna fick sitta i en inspelningsstuido med spegelglas, som i ett förhörsrum fast mysigare möblerat, där samtalen videofilmades för senare analys. Det kunde också sitta handledare eller kollegor bakom spegelglaset och ge kommentarer och instruktioner till behandlarna. (För illustration se bild från den fiktiva TV-serien Himmelstal). Texten kommer att utvecklas.

Lite mer om synintryckens väg in i hjärnan

I sista kapitlet i boken som handlar om hjärnans anatomi nämns Nackloberna (Occipitalloberna). De bearbetar information från synsinnet. Informationen strömmar längs ett hierarkiskt system där dess komplexitet och vår vetskap, medvetenhet, om informationen ökar ju längre in längs hjärnans synnervbanor den bearbetas.

Synen behandlar allt från registrering av separata karaktäristika som färg, ljusstyrka, riktning, orientering, viss form,

-till hela objekt (percept), som t ex ansikten eller föremål.

Det börjar med att ljus kommer in i Ögat. Ögat är den enda delen av hjärnan som är blottad för omgivningen. Att vi har två ögon ger möjlighet till djupseende och att bedöma avstånd men för enkelhetens skull beskriver vi enbart hur synintryck från ett öga processas.

Synintryck kommer utifrån omgivningen in via ögats lins till ljuskänsliga receptorer i näthinnan på ögonglobens bakre vägg. Den första instansen; ögats hornhinna och lins har en form som gör att de fungerar som ett prisma. Där bryts ljuset och representationen av synintrycket vänds upp och ned inne på näthinnan. I ögats näthinna finns det miljontals receptorer (mottagande sinnesceller) som är mottagliga för elektromagnetisk strålning inom de våglängder vi kan urskilja (380-750 nm), alltså det vi kallar synbart ljus. Synreceptorerna Tappar och Stavar registrerar färg och ljusstyrka respektive.

Innan vi kan tolka synintryck på en medveten nivå processas syninformationen i flera mellanstationer.

Cellkroppar i näthinnan knyter an med respektive synreceptorer och omvandlar ljusinformation till nervsignaler (s k transduktion), vilket gör att informationen kan förmedlas vidare genom synnerven i den visuella nervbaneströmmen. Syninformationen leds i parallella nervbanor och genom nervbaneförgreningar som synnervskorsningen, innan informationen når Thalamus. Fram till Thalamus går syninformationen på omedveten nivå. Thalamus fungerar som en relästation för våra sinnen (alla utom doft som går direkt in i hjärnan). Thalamus består av flera nervcellskärnor där den s k laterala knäkroppen är den del av thalamuskärnorna som processar synintryck.

Efter en första bearbetning i Thalamus leds informationen mot nackloben, där visuella kortex samt det närliggande visuella associationscortex finns. Här sker mer medveten bearbetning av synintryck via specialiserade nervbaneströmmar. För att vi ska kunna kombinera sinnesupplevelser, tex syn och hörsel samordnas informationen från områden i hjärnan som behandlar enbart ett sinne (unimodla områden) vidare till andra delar av hjärnan som hanterar multisensorisk integrering.

Efter Thalamus, ju mer komplex synrepresentationerna blir desto mer ändamålsenligt bearbetas informationen i specialiserade nervbanor:

- den övre, dorsala banan som hjälper oss med spatial förståelse som var vi är i rummet och hur vi kan röra oss i förhållande till omgivningen kommunicerar med andra delar av hjärnan som sköter våra ögonrörelser och hur vi rör händerna (via s k Magnoceller).

- Den i hjärnan lägre belägna ventrala synbanan identifierar vad vi ser. Processar visuell information om objektens identifierbara egenskaper som form, storlek, färg ventrala synbanan leder information via de små parvocellerna.

Andra viktiga områden för integrering av visuell information finns i mitthjärnan, de övre fyrhögarna (på latin superiora colliculli) som bl a aktiverar områden i hjärnstammen som styr ögon- och huvudrörelser (motsvarande finns för hörselinformation, de nedre fyrhögarna (inferiora colliculli)).

Information från olika delar av ögats näthinna projicerar till olika delar av fyrhögarna. Man får därigenom en ”karta” som avspeglar information från näthinnan.

Då en händelse registreras av två sinnen, till exempel syn och hörsel som kommande från samma punkt i omgivningen, sammanfogas signalerna, synkas, bl a med hjälp av fyrhögarna (colliculli).

När ljusinformationen nått kortikala områden i nackloben sker en mer avancerad tolkning av det vi ser. Bilden vänds så att säga rätt; upp är uppåt och ned är nedåt. Den visuella strömmen arbetar snabbt. Om vi ser en film där det händer mycket eller kör bil och får många intryck ska all information vara korrekt och vi ska kunna agera med den som underlag.

(Vad är magno- och parvonervceller för något? Länk 1. Länk 2)

Vid psykossjukdom (schizofreni) förekommer avvikelser inom cellmaskineriet inuti magnocellerna och/eller i de magnocellulära nervbanorna i thalamus laterala knäkärna. En teori är att de det förekommer integrationsproblem mellan de annars rikt kommunicerande magno- och parvocellulära nervbanorna som gör att vi automatiskt kan skilja på; Vad, Var, När och Hur i fråga om synintryck. Blandas dessa kategorier ihop eller störs skulle det kunna bidra till svårigheter att tolka synintryck och att skilja verkligt från hallucination (Bortolon C, Capdevielle D, Raffard S. 2015) "Face recognition in schizophrenia disorder: A comprehensive review of behavioral, neuroimaging and neurophysiological studies".Neuroscience and Biobehavioral Reviews.53: 79–107).